Category: Work

From Helsingborg’s Dagblad, December 27 2011. A follow-up on the debate I started in May about the Bamse comic from the Swedish Migration Board. This debate went on in the media and on the internet for a while (my earlier posts here and here). In Swedish…

Flera av de inblandade i Migrationsverkets Bamsetidning som kom förra vintern undrar nog fortfarande vad som gick fel.

Hur kunde ett efterfrågat informationsmaterial riktat till asylsökande barn ge upphov till sådan upprördhet?

Dessutom med medverkande organisationer som BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, IM och Malmö Högskola, vilket borde gett den legitimitet som Migrationsverket var ute efter.

Bamse, till på köpet, som en stor del av Sveriges befolkning vuxit upp med borde ju ha varit all garanti som behövdes.

Problemet är att legitimitet ibland måste förtjänas. Vi vet att Migrationsverket inte alltid har barnens bästa som högsta måttstock, efter att gång på gång ha läst artiklar som den i Norrländska Socialdemokraten (10 november) för inte så länge sedan.

Där kunde man läsa om två föräldralösa barn, tre och fem år gamla, som nu skulle utvisas till Italien, ett land som inte direkt är känt för att behandla sina asylsökande väl.

Barnen, Deymond och Hiyab, har en familj i Sverige som vill ta hand om dem, men ändå ska de slängas ut. Då spelar det ingen roll om serien i Bamsetidningen slutar lyckligt så länge verkligheten inte följer med. Och det lyckliga slutet i serien hade inte stuckit någon i ögonen om det också hade återspeglats i Migrationsverkets praktik.

Sedan tidningen kom ut har en ström av massdeportationer skett till Irak, trots att Iraks myndigheter sagt att de inte vill ta emot personer som utvisats med tvång.

Länge gick planen var tredje vecka, nu under hösten har de gått varannan vecka, med uppsamlingsplats på förvaren i Märsta, Kållered och Åstorp utanför Helsingborg.

Som om det skulle vara bråttom, som om myndigheterna är angelägna att få bort så många som möjligt innan det officiella avtalet med Irak eventuellt skrivs om.

Det hela går helt i linje med det läckta dokumentet på Wikileaks där Carl Bildt och Tobias Billström uttryckte sin stora oro över flyktingströmmen från krigets Irak, med dess många obildade och onyttiga människor som vi riskerade att behöva ta emot i Sverige.

Flera av de bussbolag som varit inblandade i tvångsavvisningarna på olika sätt, till exempel genom att deras bussar bokats i andra hand av det bolag som haft kontraktet, har nu tagit avstånd och sagt att de i framtiden inte kommer att delta i dessa körningar.

De har förstått det som Bamseförlaget och Egmont verkar ha missat: att det inte är ok att sammankopplas med deportationsmaskineriet.

Migrationsverkets samarbete med olika välrenommerade organisationer tyder på att de är medvetna om sitt imageproblem. Andra tecken på det är deras deltagande i Pride i Stockholm i somras, där de bara ville dela ut information, inte delta i debatt, eller att de bjöd in UNHCR att granska verksamheten.

UNHCR-rapporten är lång och inte särskilt nöjd med verket, men vad spelar det för roll när de flesta nöjer sig med att läsa ett pressmeddelande där man kan lyfta fram det som var positivt och det ständiga “i jämförelse med andra länder…”?

Vi vet att det finns stora problem med den svenska migrationspolitiken och att många far illa trots att Migrationsverkets bedömningar säger annat, men i Bamseserien kan vi också läsa lösningen: om bara de utvisade barnfamiljerna kan få med sig en modelljärnväg hem så blir slutet ändå lyckligt.

Man undrar ju när Egmont och Bamseförlaget tar steget till att lösa problemen även utanför fiktionens värld.

Kanske passade de på att donera ett antal modelljärnvägar till landets förvarsenheter lagom till jul?

Mattias Elftorp

ONSDAG 25 MAJ i Helsingborgs Dagblad, som svar på ett inlägg från Individuell Människohjälp. Kultursidorna på HD bad mig också göra en satirteckning på temat…

“Att ställa sig bakom ett informationsmaterial är inte synonymt med att stå bakom den svenska flyktingpolitiken”, påstår Helene Rahm från Individuell Människohjälp om Bamsetidningen som Migrationsverket gett ut.

Men det är faktiskt så, särskilt då Bamsetidningen inte bara innehåller ren information utan två dramatiserade berättelser som presenterar en helt orealistisk verklighetsbild.

På ett sätt är det förståeligt att de inte gjort serien helt verklighetstrogen. Jag skulle också ha svårt för att se Bamse tvinga drogade kaniner ombord på ett plan, binda fast dem, sätta luvor på dem och skicka dem tillbaka till ett krigsdrabbat land.

Det är vad som hade hänt även med kaninfamiljen i den första serien om “informationsmaterialet” varit realistiskt. Just idag går ännu ett plan fullt av människor, antagligen på ungefär det sätt jag nyss beskrev, från Sverige till Irak.

De flesta röster som debatterat Bamsetidningen i media och på internet, är eniga om att Bamse smutsar ner sig genom att kopplas ihop med Migrationsverket. De ser faran med den väg Sverige och Europa är inne på; allt hårdare gränskontroller, allt hårdare tag mot papperslösa i enlighet med högerextrema partiers krav, partier som nu finns i många länders parlament.

Tvärtemot vad våra riksdagspartier verkar tro bekämpar man inte högerextremism genom att skapa hårdare migrationspolitik, snarare göder man den. Nazismen uppstod inte i ett vakuum utan i ett klimat där antisemitism och rasbiologi var utbrett i hela Europa. Den nynazistiska rörelsen i Sverige tog fart i samma veva som utlänningslagen blev allt hårdare under 1980-talet.

Sedan dess har riksdagspartierna, från socialdemokrater till moderater, drivit en allt hårdare migrationspolitik. Nu sitter vi med sverigedemokrater i vår riksdag och ständigt uppåt 200 personer inspärrade på de sju flyktingförvaren runtom i landet. Inspärrade utan brottsmisstanke, helt enkelt för att det underlättar deras eventuellt förestående avvisning.

Samtidigt använder sig extremhögern av bilden av ett Sverige med öppna gränser och försöker bygga upp ett skräckscenario där vi blir invaderade av muslimer, Det Stora Hotet. De kräver hårdare tag trots att den bilden aldrig varit sann. Deras bild återkommer i Migrationsverkets Bamsetidning där de som behöver får asyl och de som utvisas egentligen hade det rätt bra i hemlandet. En ren önskedröm för tjänstemännen på Migrationsverket och i domstolarna som vill sova lite bättre på nätterna.

Debatten kring Bamse, Mim och Meles handlar om mer än bara ett missriktat försök att sprida information till barn. Den sätter fingret på så mycket mer och visar att det är verklighetens lagar som måste ändras. Om vi ska ha den minsta rätt att prata om en human asylpolitik måste utlänningslagen skrivas om, förvaren rivas, EU:s gränskontrollsamarbete Frontex och massdeportationerna avbrytas.

Svenska myndigheters hyckleri i migrationsfrågan är ingenting nytt. För ett par år sedan var det mycket tal om människosmuggling, som förvisso är en obehaglig företeelse. Vad som sällan kom upp i den debatten var att man bit för bit hade stängt alla lagliga vägar att ta sig hit, vilket gjorde att det enda som kvarstod var människosmugglarnas tjänster.

Det lyckliga slutet i Bamseserien om den avvisade familjen motiveras med att man är orolig över hur ett barn ska klara av att läsa om en realistisk deportation.

Konsekvensen borde förstås istället vara att låta bli att slänga ut dessa barn som man säger sig vilja skydda. Bortom den svenska gränsen är deras välbefinnande kanske inte vårt ansvar längre men deras öden ligger fortfarande på vårt samvete.

Bamsetidningen är ett alltför tydligt försök från Migrationsverkets sida att legitimera sin verksamhet. Vore man konspiratoriskt lagd kunde man nästan tro att Migrationsverket bjöd in organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, BRIS, Malmö Högskola och inte minst IM just i syfte att skada deras trovärdighet och därmed deras slagkraft som motpart.

De här två texterna har jag hittills fått publicerade i Helsingborgs Dagblad. Den första drog igång en mycket större debatt än jag väntat mig, vilket är välkommet, inte minst för att det egentligen inte är Bamse det handlar om utan mycket större frågor.

Den andra texten är en replik på Annelie Kungsman-Perssons svar på min första recension.

ONSDAG 18 MAJ:

 Jag har ingenting emot propagandaserier som sådana, så länge de är ärliga med vad det handlar om. Men det känns rätt unket när Migrationsverket ger ut en Bamse-serietidning som riktar sig till barn.

Ja, du läste rätt. Bamse. Jag växte upp med Bamse på 1980-talet och tyckte alltid att den stod för bra värderingar, åtminstone på den tiden.

Den starke Bamse, dopad med dunderhonung, ser det som sin självklara plikt att skydda de svaga i världen. Någonting som rimmar illa med dagens migrationspolitik, där det högsta målet verkar vara att så få som möjligt ska få stanna i Sverige.

Tidningen riktar sig till barn som kommer hit som asylsökande. En välvillig tolkning skulle vara att den är ett ärligt försök att informera om asylprocessen på ett enkelt sätt för barn, men även om det är intentionen så blir resultatet någonting helt annat. Någonting som inte alls är lika trevligt.

Naturligtvis står det ingenting om åldersbestämning genom skelettröntgen eller om frihetsberövande (så kallad förvarstagning) av personer som misstänks för att inte vara samarbetsvilliga vid avvisning. Inte heller står det om hur mycket som hänger på den första intervjun eftersom det anses som bristande trovärdighet om man kommer på fler detaljer vid senare tillfällen, och trovärdighet väger tyngre än faktiska asylskäl.

Kanske hade det blivit en mindre passande serie för barn om Meles i serien hade sytt ihop sin mun i en desperat protest mot avvisningen. Problemet är bara att sådant händer i verkligheten och att den här serien är ett försök att ge en retuscherad bild av just den verkligheten.

Mellan serierna är faktasidor instoppade, i klassisk Bamse-tappning. Bland annat en om känslor, där Skalman förklarar varför man kan få ont i magen eller huvudet när man är rädd eller arg, till exempel i väntan på beslut. Botemedlet är att gå i skolan, leka utomhus och träffa kompisar, som om det var brist på frisk luft som var problemet för de här barnen och inte en hotfull livssituation.

Det värsta är sista sidan. Meles och hans föräldrar kommer tillbaka till sin släkt i hemlandet efter att ha blivit utvisade. Allt är så fint och idylliskt och de hade det rätt bra där ändå. Särskilt nu när han har med sig sin fina svenska modelljärnväg. I sista rutan är hela familjen lycklig och det går inte att ta miste på budskapet: Det är nog ändå bättre att bli hemskickad än att få asyl och inget ont kommer att hända dem som Migrationsverket har bestämt saknar asylskäl.

Jag får ont i magen av det här.

Kanske borde jag gå ut och leka med mina kompisar så det går över?

TORSDAG 18 MAJ (svar på Annelie Kungsman-Perssons inlägg):

“Med barnkonventionen som utgångspunkt”, säger Annelie Kungsman Persson från Migrationsverket om sitt projekt Riktad information till asylsökande barn. Kanske är det därför Bamseserien ligger så långt från verkligheten för många asylsökande? För barnkonventionen verkar inte ligga högst på dagordningen i den svenska asylpolitiken. När jag pratar med personer som jobbar med ensamkommande flyktingbarn hör jag hela tiden om saker som inte platsar i den skönmålning som Migrationsverket vill ge av sin verksamhet, bland annat i Egmonts Bamsetidning. Saker som inte är allmän kännedom i Sverige men som sker hela tiden. Senast hörde jag om en kille som mår så dåligt och är så desperat att han sytt igen munnen på sig själv.

I serien kommer Mim, ett av de två asylsökande barnen, från ett land i krig. Hon får stanna medan det andra barnet får åka hem igen. Situationen i Mims ursprungsland liknar den i till exempel Irak, dit det sedan i höstas går ett nytt flyg var tredje vecka fullt med avvisade asylsökande. De väcks mitt i natten på förvaret där de suttit inlåsta i väntan på avvisningen och skickas utan ägodelar till en oerhört osäker situation. Det är inte vad som händer i serien, men det är så det ser ut i verkligheten för alldeles för många.

Då spelar det ingen roll om Migrationsverket använt barn som bollplank när serien gjordes, den är fortfarande ett hån mot alla dem som upplever en helt annan veklighet. En sak har Kungsman Persson rätt i åtminstone: Lagarna behöver ändras.

Mer kommer…

Stöd Aktion Mot Deportation, sätt in pengar via Asylgruppen Lund:

Bank: Färs och Frosta Sparbank AB
Kontonummer: 8079-6, 74 142 632-4

OBS: Märk inbetalningen: AMD annars når pengarna inte just Aktion Mot Deportation!