Flera av de inblandade i Migrationsverkets Bamsetidning som kom förra vintern undrar nog fortfarande vad som gick fel.
Hur kunde ett efterfrågat informationsmaterial riktat till asylsökande barn ge upphov till sådan upprördhet?
Dessutom med medverkande organisationer som BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, IM och Malmö Högskola, vilket borde gett den legitimitet som Migrationsverket var ute efter.
Bamse, till på köpet, som en stor del av Sveriges befolkning vuxit upp med borde ju ha varit all garanti som behövdes.
Problemet är att legitimitet ibland måste förtjänas. Vi vet att Migrationsverket inte alltid har barnens bästa som högsta måttstock, efter att gång på gång ha läst artiklar som den i Norrländska Socialdemokraten (10 november) för inte så länge sedan.
Där kunde man läsa om två föräldralösa barn, tre och fem år gamla, som nu skulle utvisas till Italien, ett land som inte direkt är känt för att behandla sina asylsökande väl.
Barnen, Deymond och Hiyab, har en familj i Sverige som vill ta hand om dem, men ändå ska de slängas ut. Då spelar det ingen roll om serien i Bamsetidningen slutar lyckligt så länge verkligheten inte följer med. Och det lyckliga slutet i serien hade inte stuckit någon i ögonen om det också hade återspeglats i Migrationsverkets praktik.
Sedan tidningen kom ut har en ström av massdeportationer skett till Irak, trots att Iraks myndigheter sagt att de inte vill ta emot personer som utvisats med tvång.
Länge gick planen var tredje vecka, nu under hösten har de gått varannan vecka, med uppsamlingsplats på förvaren i Märsta, Kållered och Åstorp utanför Helsingborg.
Som om det skulle vara bråttom, som om myndigheterna är angelägna att få bort så många som möjligt innan det officiella avtalet med Irak eventuellt skrivs om.
Det hela går helt i linje med det läckta dokumentet på Wikileaks där Carl Bildt och Tobias Billström uttryckte sin stora oro över flyktingströmmen från krigets Irak, med dess många obildade och onyttiga människor som vi riskerade att behöva ta emot i Sverige.
Flera av de bussbolag som varit inblandade i tvångsavvisningarna på olika sätt, till exempel genom att deras bussar bokats i andra hand av det bolag som haft kontraktet, har nu tagit avstånd och sagt att de i framtiden inte kommer att delta i dessa körningar.
De har förstått det som Bamseförlaget och Egmont verkar ha missat: att det inte är ok att sammankopplas med deportationsmaskineriet.
Migrationsverkets samarbete med olika välrenommerade organisationer tyder på att de är medvetna om sitt imageproblem. Andra tecken på det är deras deltagande i Pride i Stockholm i somras, där de bara ville dela ut information, inte delta i debatt, eller att de bjöd in UNHCR att granska verksamheten.
UNHCR-rapporten är lång och inte särskilt nöjd med verket, men vad spelar det för roll när de flesta nöjer sig med att läsa ett pressmeddelande där man kan lyfta fram det som var positivt och det ständiga “i jämförelse med andra länder…”?
Vi vet att det finns stora problem med den svenska migrationspolitiken och att många far illa trots att Migrationsverkets bedömningar säger annat, men i Bamseserien kan vi också läsa lösningen: om bara de utvisade barnfamiljerna kan få med sig en modelljärnväg hem så blir slutet ändå lyckligt.
Man undrar ju när Egmont och Bamseförlaget tar steget till att lösa problemen även utanför fiktionens värld.
Kanske passade de på att donera ett antal modelljärnvägar till landets förvarsenheter lagom till jul?
Mattias Elftorp