Stora Läsarpriset 2013 till Tusen Serier!

Fem papperslösa kvinnors historier (Five Undocumented Women’s Stories) by Amalia Alvarez won the big readers’ award for best Swedish graphic novel 2013!

The book, which is trilingual (Swedish/Spanish/English), was one of the first to be published by Tusen Serier and is available for ordering from  Serieaffären.se or Apart förlag.

books-5kvinnor0

Five comics based on the true stories of five women living in or having lived in Sweden “illegally”. One woman who the author met at the women’s shelter tells her story as an “imported wife”, another women whom she met in the trade union tells about the situation for the female undocumented workers in Sweden, trafficking, networks that exploit and abuse women, etc. Yet another story is about a woman whose application for asylum was rejected. She tells the tale of her road to Sweden.

Naturally, the details of these stories have been changed to protect the integrity of the persons involved, as they are illegal according to the system.

About Amalia Alvarez (writer & artist): 
Amalia Alvarez is a self-taught artists and has drawn for Arbetaren, Liberación, Mana and Clandestin@, a magazine for undocumented workers.
Website

Me & my Daddy & Zlatan

This book has been a long time in the making, but now it will soon become reality as a collaboration between Tusen Serier and Wormgod.

There will be more information soon, I just wanted to post the cover right now because I’m so excited. I wanted to pick a few preview pages, but it’s too late to do that now so I’m seving it for later.

This may well be the best single graphic novel I’ve made so far, on many levels. It’s not really like anything I usually do, leaning more towards the mainstream rather than cyberpunk or the various other styles I usually work with. You will see, sometime during the upcoming spring months…

So here are the two covers for the Swedish & English editions:

zlatancvr_

zlatancvr_eng

“Public Service”…

The state of the Swedish Public Service is quickly deteriorating.

It seems that the Alliance (a collection of the liberal, conservative and Christian right-wing parties) are nervous about the upcoming election this fall. I don’t know why, because the Social democrats (also more or less liberals) are doing a very poor job as the opposition. What they should do to win the election is to start talking class and promise to reverse all the things that the Alliance has done over the last 8 years. But they won’t do that. So anyway…

Their strategy to win the next election seems to be keeping people ignorant about politics. Right now, anyone working in Public Service who has any expressed or perceived political views are kicked out until after the election, all in the name of “objectivity”.

So anyone who has anything to say that might inform people about Swedish politics has to shut up. To me, it seems strange to have an election year where it’s impossible to talk about politics.

The Alliance’s (successful, it seems) strategy against the Left party has always been to play the game of guilt by association with the old Soviet communism. Which is funny, since the freedom of speech in Sweden is now being curtailed, which is one of the bad things about the old Russia (and the new one, but now it’s a Capitalist “democracy”, so that’s not as bad).

Anyway. Interesting times ahead. See you in the camps…

nyapublicservice

 

 

OM PRAT OCH HANDLING

Ang det här med nazism och rasism, apropå attacken mot Linje 17’s demonstration i Kärrtorp, Sverigedemokraternas nya (bruna) fack, svensk migrationspolitik och formuleringar i diverse serier och barnböcker

Hur är det inte uppenbart för alla att nazism och antifascism inte är lika illa? Jag skulle inte känna mig det minsta hotad av att möta en antifascist. Däremot en nazist eftersom denna skulle kunna hitta vilken ursäkt som helst för att slå mig. Mina politiska sympatier, mitt engagemang i asylrättsfrågor, mitt romska blod nånstans långt bak i släkten (även om personen skulle behöva släktforska rejält för att hitta just det) osv. Nu tänker du kanske att om jag hade varit nazist så hade antifascisten varit ett hot mot mig bara pga mina åsikter. Men isåfall hade å andra sidan mina åsikter varit att utrotningsläger är en bra idé och jag hade antagligen arbetat för ett samhälle där sådana är möjliga. Och jag kan inte låta bli att tänka att om du inte ser skillnaden så kanske du är en av dem som inte hade behövt hamna i ett sånt läger och det kanske är därför.

Du kanske inte tycker om en nazists åsikter, men du skulle dö för personens rätt att uttrycka de åsikterna. Och det är ju fint på många sätt. Men skulle du vara beredd att dö för att förhindra att de åsikterna omsätts i praktiken?

Och samtidigt som det pratas om SD och SMR och allt vad de heter och vilket stort problem de är så sitter den rumsrena högern, Moderaterna och deras kompisar, och utvisar afghaner på löpande band, med regelbundna busslaster från landets flyktingförvar, precis som de gjorde med irakier för inte alls länge sedan och under flera års tid. Och visst nämns detta ibland i någon enstaka tidning eller TV-inslag, men var är den stora debatten? Var är den starka röst som behövs för att sätta stopp för det? Men vi gömmer oss bakom ett myndighetsmaskineri (som är minst sagt tvivelaktigt men som folk överlag inte är insatta i) och lagar och regler och ekonomisk paranoia (har vi verkligen råd att ta emot fler invandrare) och låter debatten handla om SD’s rätt att snacka skit.

Vi måste börja prata om klass för att inte ge SD tolkningsföreträde när det handlar om vad arbetarklassen behöver, men vi kan inte bara prata. Vi måste ha en aktiv klasskamp som bygger på insikten att vi och de som äger inte har samma intressen, oavsett hur lika vi är varandra i hudfärgen. Vi behöver fackföreningar som erbjuder något annat än billiga försäkrningar och arbetsfred och som inte går ut på att säkra pamparnas positioner. Vi behöver fackföreningar som på riktigt tar fighter och som i praktiken förbättrar villkoren för arbetarklassen. Vi behöver organisering som är stark nog att tvinga politikerna att byta riktning. Hetsen mot arbetslösa, sjukskrivna och papperslösa, precis som införandet av fler osäkra anställningar och bemanningsföretag, är vapen mot oss. Vapen som gör att vi mår för dåligt för att slå tillbaka, som gör att vi riskerar så mycket mer om vi bråkar och ställer krav i arbetslivet. På ytan får de det att handla om moral, men vi kan inte gå på den skiten. Oavsett om sossarna är på samma linje som de andra för att de är rädda att skrämma bort den bemedlade medelklassen.

Vi behöver handling, men prat är kontroversiellt nog för liberaler som går i taket när någon ger uttryck för sitt klasshat. Som om det inte var befogat. Kolla på de växande klassklyftorna. De kommer bara fortsätta växa så länge vi låter högern hållas. Och om vi låter dem göra det kontroversiellt att prata om det, hur kontroversiellt ska det då inte vara att göra någonting?

Jag säger nu inte att prat är oviktigt. Det handlar, precis som aktiv handling, om att flytta fram sina positioner. Så länge vi accepterar att våra barn matas med rasistiska och sexistiska stereotyper så hamnar vi närmare och närmare ett samhälle där polisen registrerar folk baserat på folkgrupp eller trakasserar folk på gatan, där du får svårare att få jobb beroende på hur du ser ut, där vår röreslefrihet, både fysiskt och mentalt, begränsas så till den grad att vi tror det är så det ska vara. Det låter bekant detta. Kan det vara så att vi redan är där? Kanske det är dags att göra någonting? Och nej, jag är inte för statlig censur, eller företagsklimatets självcensur. Jag önskar bara att alla kunde skärpa sig litegrann och ta sitt ansvar. Nostalgi kring förlegad kultur är inte så viktig att den måste bevaras till varje pris.

Och förresten finns samma förlegade kultur kvar i nyproducerad barn- och vuxenkultur. Vet ni varför? För att det säljer. För att folk inte ifrågasätter (åtminstone inte de som det lyssnas på/som har den ekonomiska makten). För att det ses som det mest försvarbara i hela världen att tjäna pengar, oavsett på vad och på vems bekostnad det sker. För att vi lever i ett kapitalistiskt system som gör att det blir så och som dessutom allt starkare numera säger att om du vill ha det på något annat sätt så är du kommunist och kommunister är alla stalinister och de är lika illa som nazister och antifascister. Jag säger nu inte att stalinism är ok, jag menar bara att alla antikapitalister inte är stalinister, oavsett var Svenskt Näringsliv vill att du ska tro.

En del socialdemokrater har länge hävdat att de upplöst klassamhället. Liberaler har hävdat att slaveriet har upphört. Moderater har kallat sig för arbetarparti och låtsats ha varit emot Apartheid. Högern överlag har försökt lura i oss att om några få bli rika så blir alla rika. Och allt det där är farligt, för om vi går på det kommer vi att sluta kämpa och när vi slutar kämpa kommer de att trycka på ännu hårdare och förstöra även det som vi redan tror oss ha vunnit. Det blir extra tydligt när vi ser hur homosexualitet illegaliseras på ett monstruöst sätt i tex Ryssland, eller när aborträtten hotas, eller när folk fryser ihjäl för att de inte har någonstans att bo. En annan värld är möjlig, men vi ska inte lura oss att den redan är här.

Jag minns Kommunals demonstration i Malmö som stannade för ett stoppljus. Undrar vad de hade tänkt om de visste att det var AFA-aktivister som gick ut och stoppade (den dessutom ganska obefintliga) trafiken så demon kunde fortsätta? Kanske skulle de döma dem efter deras handlingar och tycka att det var helt ok.

Många män känner sig hotade, igen…

“Jag har alltid haft svårt för att kollektivt fördöma människor.” men nu pratar jag om feminister så då är det ok. Förlåt, “många feminister”, dvs inte alla. Men om du läser den här texten kommer du att förstå att alla feminister är ungefär lika illa.

Men allvarligt talat… 
Jag är man. Det är inget jag är stolt över och inte heller något jag skäms över, det bara är så det råkar vara. Jag är också vit, inteheltmenganskamycket heterosexuell och med tiden kommer jag väl att bli medelålders med lite tur. Men jag har aldrig känt mig hotad av några feminister. Jag har heller aldrig känt mig utpekad eftersom jag vet att jag inte sitter i någon direkt maktposition, så du kommer inte att få höra något “men JAG har ju aldrig förtryckt någon och JAG har minsann inte haft det så lätt alltid så det är orättvist att JAG ska pekas ut som dålig man”. Jag förstår att jag i många situationer har en del fördelar pga mitt kön men jag förstår också att när det pratas om att männen styr världen så är det inte mig personligen det handlar om.

Visst finns det feminister jag inte alls håller med, som särartsfeminister (finns det ens någon som kallar sig så nuförtiden?) och radikalfeminister. För jag ser inte kön som det enda som avgör hur stor makt man har över sitt och andras liv. Jag förstår också att det är stor skillnad på olika feminister och det vore konstigt av mig att inte sympatisera med en allmänfeministisk kamp. Varför skulle jag vilja motarbeta de flesta av mina vänner, som råkar vara kvinnor och som därför löper risk att uppfostras till att tro att de är svagare, få sämre lön, löpa större risk att bli våldtagna osv? De flesta av mina kvinnliga vänner har också helt andra problem som inte har med kön att göra, men visst är det ändå en del av grejen.

Mitt eget feministiska uppvaknande kom på träslöjden i mellanstadiet när jag förväntades automatiskt veta vad olika verktyg hette bara för att jag var kille. Jag levde inte upp till de “manliga” idealen. Det var också tydligt att träslöjd var lite bättre än syslöjd. En kille som valde syslöjd var inte alls lika cool som en tjej som valde träslöjd. För de av er som eventuellt missat det (och som inte sett några strukturella föreställningar kring kön) så sågs träslöjd som manligt och syslöjd som kvinnligt. Det gör det säkert fortfarande, kanske ännu mer nu än på 80-talet. Poängen var att jag förstod att killar och tjejer/män och kvinnor inte sågs som jämbördiga och inte heller sågs som personer utan som del av en könsbaserad grupp. För mig och “många feminister” (inte de Birro pratar om uppenbarligen) handlar feminismen om att utjämna den här ojämlikheten.

Jag förstår de av mina vänner (och andra kvinnor) som ibland blir bittra eller tom hatiska mot män i allmänhet pga saker de varit med om och/eller ser omkring sig nästan jämt. Jag tar inte det personligt som vissa andra verkar göra. Visst går vissa för långt och gör manshatet till en identitet, men för de flesta verkar det vara en övergående period.

Jag känner inte att jag måste gå ut och säga offentligt att det faktiskt finns vettiga, snälla och fina män. Det är väl ingen som på allvar trodde något annat även om språket ibland är hårt?

Jag håller med Birro om att det finns mycket viktigare saker än bolagsstyrelser och pronomen osv att slåss för/emot, men det kanske inte bara är feministernas fel. Det kanske handlar om att klass har blivit en ickefråga i svensk debatt (ja, att klasshatsdebatten blev så stor efter en jävla poesiläsning är ett tecken på detta och visar vilken nivå den diskussionen ligger på). Jag skulle snarare skylla det på högern (oavsett om den företräds av Alliansen eller Socialdemokraterna) som helt har förskjutit perspektiven.

Jag skyller också på medialogiken som säger att en rabiat radikalfeminist funkar bättre än en sansad anarkafeminist och som också uppmuntrar frosseri i rubriker där män är förövare och kvinnor offer. Är det då konstigt att debattklimatet ser ut som det gör? Men det är viktigt att komma ihåg att det där bara är “journalistik”. Det är bara en av alla olika arenor där debatt förs. Att de rösterna hörs mest behöver inte betyda att de är de enda rösterna som finns.

30 nov…

For many years, November 30 has been a day of conflict in Lund, Sweden.

Nazis trying to celebrate some old king, antifascists trying to stop them, cops trying to stand in the middle.

This year will see the release of a book depicting this conflict. Here are some samples of my illustrations for the book:

30nov1980-02b 30nov1991-01 30nov1991-03a

More will come later…