A Subtle Fuck You

ONSDAG 25 MAJ i Helsingborgs Dagblad, som svar på ett inlägg från Individuell Människohjälp. Kultursidorna på HD bad mig också göra en satirteckning på temat…

“Att ställa sig bakom ett informationsmaterial är inte synonymt med att stå bakom den svenska flyktingpolitiken”, påstår Helene Rahm från Individuell Människohjälp om Bamsetidningen som Migrationsverket gett ut.

Men det är faktiskt så, särskilt då Bamsetidningen inte bara innehåller ren information utan två dramatiserade berättelser som presenterar en helt orealistisk verklighetsbild.

På ett sätt är det förståeligt att de inte gjort serien helt verklighetstrogen. Jag skulle också ha svårt för att se Bamse tvinga drogade kaniner ombord på ett plan, binda fast dem, sätta luvor på dem och skicka dem tillbaka till ett krigsdrabbat land.

Det är vad som hade hänt även med kaninfamiljen i den första serien om “informationsmaterialet” varit realistiskt. Just idag går ännu ett plan fullt av människor, antagligen på ungefär det sätt jag nyss beskrev, från Sverige till Irak.

De flesta röster som debatterat Bamsetidningen i media och på internet, är eniga om att Bamse smutsar ner sig genom att kopplas ihop med Migrationsverket. De ser faran med den väg Sverige och Europa är inne på; allt hårdare gränskontroller, allt hårdare tag mot papperslösa i enlighet med högerextrema partiers krav, partier som nu finns i många länders parlament.

Tvärtemot vad våra riksdagspartier verkar tro bekämpar man inte högerextremism genom att skapa hårdare migrationspolitik, snarare göder man den. Nazismen uppstod inte i ett vakuum utan i ett klimat där antisemitism och rasbiologi var utbrett i hela Europa. Den nynazistiska rörelsen i Sverige tog fart i samma veva som utlänningslagen blev allt hårdare under 1980-talet.

Sedan dess har riksdagspartierna, från socialdemokrater till moderater, drivit en allt hårdare migrationspolitik. Nu sitter vi med sverigedemokrater i vår riksdag och ständigt uppåt 200 personer inspärrade på de sju flyktingförvaren runtom i landet. Inspärrade utan brottsmisstanke, helt enkelt för att det underlättar deras eventuellt förestående avvisning.

Samtidigt använder sig extremhögern av bilden av ett Sverige med öppna gränser och försöker bygga upp ett skräckscenario där vi blir invaderade av muslimer, Det Stora Hotet. De kräver hårdare tag trots att den bilden aldrig varit sann. Deras bild återkommer i Migrationsverkets Bamsetidning där de som behöver får asyl och de som utvisas egentligen hade det rätt bra i hemlandet. En ren önskedröm för tjänstemännen på Migrationsverket och i domstolarna som vill sova lite bättre på nätterna.

Debatten kring Bamse, Mim och Meles handlar om mer än bara ett missriktat försök att sprida information till barn. Den sätter fingret på så mycket mer och visar att det är verklighetens lagar som måste ändras. Om vi ska ha den minsta rätt att prata om en human asylpolitik måste utlänningslagen skrivas om, förvaren rivas, EU:s gränskontrollsamarbete Frontex och massdeportationerna avbrytas.

Svenska myndigheters hyckleri i migrationsfrågan är ingenting nytt. För ett par år sedan var det mycket tal om människosmuggling, som förvisso är en obehaglig företeelse. Vad som sällan kom upp i den debatten var att man bit för bit hade stängt alla lagliga vägar att ta sig hit, vilket gjorde att det enda som kvarstod var människosmugglarnas tjänster.

Det lyckliga slutet i Bamseserien om den avvisade familjen motiveras med att man är orolig över hur ett barn ska klara av att läsa om en realistisk deportation.

Konsekvensen borde förstås istället vara att låta bli att slänga ut dessa barn som man säger sig vilja skydda. Bortom den svenska gränsen är deras välbefinnande kanske inte vårt ansvar längre men deras öden ligger fortfarande på vårt samvete.

Bamsetidningen är ett alltför tydligt försök från Migrationsverkets sida att legitimera sin verksamhet. Vore man konspiratoriskt lagd kunde man nästan tro att Migrationsverket bjöd in organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, BRIS, Malmö Högskola och inte minst IM just i syfte att skada deras trovärdighet och därmed deras slagkraft som motpart.

De här två texterna har jag hittills fått publicerade i Helsingborgs Dagblad. Den första drog igång en mycket större debatt än jag väntat mig, vilket är välkommet, inte minst för att det egentligen inte är Bamse det handlar om utan mycket större frågor.

Den andra texten är en replik på Annelie Kungsman-Perssons svar på min första recension.

ONSDAG 18 MAJ:

 Jag har ingenting emot propagandaserier som sådana, så länge de är ärliga med vad det handlar om. Men det känns rätt unket när Migrationsverket ger ut en Bamse-serietidning som riktar sig till barn.

Ja, du läste rätt. Bamse. Jag växte upp med Bamse på 1980-talet och tyckte alltid att den stod för bra värderingar, åtminstone på den tiden.

Den starke Bamse, dopad med dunderhonung, ser det som sin självklara plikt att skydda de svaga i världen. Någonting som rimmar illa med dagens migrationspolitik, där det högsta målet verkar vara att så få som möjligt ska få stanna i Sverige.

Tidningen riktar sig till barn som kommer hit som asylsökande. En välvillig tolkning skulle vara att den är ett ärligt försök att informera om asylprocessen på ett enkelt sätt för barn, men även om det är intentionen så blir resultatet någonting helt annat. Någonting som inte alls är lika trevligt.

Naturligtvis står det ingenting om åldersbestämning genom skelettröntgen eller om frihetsberövande (så kallad förvarstagning) av personer som misstänks för att inte vara samarbetsvilliga vid avvisning. Inte heller står det om hur mycket som hänger på den första intervjun eftersom det anses som bristande trovärdighet om man kommer på fler detaljer vid senare tillfällen, och trovärdighet väger tyngre än faktiska asylskäl.

Kanske hade det blivit en mindre passande serie för barn om Meles i serien hade sytt ihop sin mun i en desperat protest mot avvisningen. Problemet är bara att sådant händer i verkligheten och att den här serien är ett försök att ge en retuscherad bild av just den verkligheten.

Mellan serierna är faktasidor instoppade, i klassisk Bamse-tappning. Bland annat en om känslor, där Skalman förklarar varför man kan få ont i magen eller huvudet när man är rädd eller arg, till exempel i väntan på beslut. Botemedlet är att gå i skolan, leka utomhus och träffa kompisar, som om det var brist på frisk luft som var problemet för de här barnen och inte en hotfull livssituation.

Det värsta är sista sidan. Meles och hans föräldrar kommer tillbaka till sin släkt i hemlandet efter att ha blivit utvisade. Allt är så fint och idylliskt och de hade det rätt bra där ändå. Särskilt nu när han har med sig sin fina svenska modelljärnväg. I sista rutan är hela familjen lycklig och det går inte att ta miste på budskapet: Det är nog ändå bättre att bli hemskickad än att få asyl och inget ont kommer att hända dem som Migrationsverket har bestämt saknar asylskäl.

Jag får ont i magen av det här.

Kanske borde jag gå ut och leka med mina kompisar så det går över?

TORSDAG 18 MAJ (svar på Annelie Kungsman-Perssons inlägg):

“Med barnkonventionen som utgångspunkt”, säger Annelie Kungsman Persson från Migrationsverket om sitt projekt Riktad information till asylsökande barn. Kanske är det därför Bamseserien ligger så långt från verkligheten för många asylsökande? För barnkonventionen verkar inte ligga högst på dagordningen i den svenska asylpolitiken. När jag pratar med personer som jobbar med ensamkommande flyktingbarn hör jag hela tiden om saker som inte platsar i den skönmålning som Migrationsverket vill ge av sin verksamhet, bland annat i Egmonts Bamsetidning. Saker som inte är allmän kännedom i Sverige men som sker hela tiden. Senast hörde jag om en kille som mår så dåligt och är så desperat att han sytt igen munnen på sig själv.

I serien kommer Mim, ett av de två asylsökande barnen, från ett land i krig. Hon får stanna medan det andra barnet får åka hem igen. Situationen i Mims ursprungsland liknar den i till exempel Irak, dit det sedan i höstas går ett nytt flyg var tredje vecka fullt med avvisade asylsökande. De väcks mitt i natten på förvaret där de suttit inlåsta i väntan på avvisningen och skickas utan ägodelar till en oerhört osäker situation. Det är inte vad som händer i serien, men det är så det ser ut i verkligheten för alldeles för många.

Då spelar det ingen roll om Migrationsverket använt barn som bollplank när serien gjordes, den är fortfarande ett hån mot alla dem som upplever en helt annan veklighet. En sak har Kungsman Persson rätt i åtminstone: Lagarna behöver ändras.

Mer kommer…

Stöd Aktion Mot Deportation, sätt in pengar via Asylgruppen Lund:

Bank: Färs och Frosta Sparbank AB
Kontonummer: 8079-6, 74 142 632-4

OBS: Märk inbetalningen: AMD annars når pengarna inte just Aktion Mot Deportation!

This comics anthology against racism will be released at SPX in Stockholm, May 5-8!

My contribution is a 5-page Arg Kanin story.

Hur ser den moderna rasisten ut? Vad innebär islamofobi? Hur rättvis är Sveriges migrationspolitik? Hur ska man handskas med främlingsfientliga uttalanden i vardagen? Vad innebär det egentligen att vara svensk? Och inte minst… Är du också med i kampen?

Dessa angelägna frågor ställs, tillsammans med många fl er, i den här antologin. Serier mot rasism är ett kollektivt yttrande från ett trettiotal svenska serietecknare mot främlingshatets allt mer påtagliga frammarsch i vårt samhälle. Med både humor och allvar angrips temat som angår oss alla – som vi var och en kan antingen höja rösten mot eller tyst låta gro vidare.

Vinsten från försäljningen av denna bok går oavkortat till nätverket Ingen människa är illegal, som arbetar för papperslösa flyktingar.