This is in swedish because it’s about swedish things and so is easier to think and write about in swedish. Sorry…
Angående Göran Hägglunds utspel om Verklighetens Folk:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=X3gmd4EEjDY&feature=channel]
Gunnar Bergdahl pratade om detta igår när Helsingborgs Dagblads kulturredaktion mötte sina läsare på Helsingborgs Stadsbibliotek. Han sa sig vara en stolt medlem av Kultureliten och talade vidare om att det handlar om att lyfta fram kultur som inte är skapad för att tilltala så många som möjligt och sälja så bra som möjligt utan kultur som verkligen kan beröra en enda person. Kanske flera, men att det inte är antalet som räknas utan förmågan att verkligen nå in i människor. Han drog paralleller till idrotten och sa att han inte förstod sig på cricket, men att det inte för den sakens skull betyder att han skulle hävda att det är en dålig sport. Ingen ifrågasätter att vi har elitidrottare, så vad är det för fel med en kulturelit som på tex HDs kultursidor presenterar kultur som kanske inte alla fattar men som, om man väljer att försöka förstå, kan ge en någonting utöver det vanliga?
Ända sedan jag började gå ut och dansa för ett gäng år sedan har jag haft en tanke som gått ut på följande:
Om jag varit DJ så skulle mina dansgolv antagligen ha varit ganska tomma, för jag hade inte spelat musik som många hade gillat utan som några få hade älskat.
Det handlar inte om någon elitism utan om att jag vill att de som tar sig upp på dansgolvet verkligen ska känna att det är sjukt bra musik. Det är en inställning som går igen i allt jag gör. Mina serier, mina bilder, tom i seriefestivalen jag organiserar i Mamö i höst där jag snarare än att bjuda in gäster som är stora namn och som alla känner till istället bjuder in serieskapare som alla BORDE känna till och tycka om eftersom de gör jävligt bra grejer, men som de flesta antagligen har missat för att de gått under folks radar här i sverige.
Det är inte det att jag inte vill att alla ska gilla det jag gör (det hade varit skitkul), det är bara det att jag vägrar anpassa mig efter vad jag tror att folk vill ha, efter vad jag tror skulle sälja, för när man gör det blir det ofta utspätt och menlöst. Jag vägrar vara en del av den kultur som tycker att de som har en lite annorlunda smak, de som tycker om lite mer extrema uttryck, är “konstiga”. De som lever trygga i förvissningen om att den musik de lyssnar på och de filmer de gillar osv är det “normala” och att de som har en avvikande smak vet om detta men väljer att vara konstiga för att de tror att de är något. Detta, om något, är kulturelitism.