In times of genocide and upheaval, it can be good to also remember that things have been bad for a while, even in Sweden (no matter what the myths say about this country).
Recently, one of my illustrations was reused for an article in Internationalen, written by Karin Fridell, about ways our [current and former] government works to get rid of immigrants outside the purely legislative methods.
Here’s a quote from the article:
Ett kännetecken för en rättsstat är att det är tydligt vilka lagar som gäller. En lag ska inte gälla för handlingar som utfördes innan lagen trädde i kraft. Men migrationspolitiken har ända sedan 2016 präglats av retroaktivt verkande lagar. Den ”tillfälliga begränsningslag” som då infördes gjorde det svårare att få asyl och avskaffade de permanenta uppehållstillstånden. I stället skulle alla uppehållstillstånd göras tillfälliga. Den nya lagen, som senare gjordes permanent, tillämpades för alla asylprövningar från och med 20 juli 2016, även om asylansökan lämnats in långt tidigare. De som hann bedömas enligt den gamla lagen hade stora chanser till permanent uppehållstillstånd men många tusen asylsökande fick avslag eller i bästa fall tillfälligt uppehållstillstånd enligt en lag som inte fanns när de sökte asyl. Alltså direkt mot rättsstatens principer.
(…)
Men det är inte alla lagar som behöver följas. Barnkonventionen är svensk lag sedan 2020, men ska vägas mot ”Sveriges intresse av en regerad invandring”. Det betyder att man ensamutvisar barn som bott i Sverige i hela sitt liv, eller utvisar en förälder medan barnen får stanna i Sverige. ”Sveriges intresse” verkar framför allt vara att demonstrera att inga invandrare och flyktingar ska känna sig trygga här. För varför är annars Sveriges intresse att splittra en libanesisk familj , tvångsutvisa en svenskfödd nioåring och hennes mamma till Etiopien eller efter många turer ge en familjehemsplacerad albansk nioåring uppehållstillstånd endast ett år i taget?