Regeringskrisen och marknadshyrorna

Another one in Swedish, mostly becaue I’ll be linking to articles in Swedish. Sorry for that, but I promise the next one will be in English as usual…

Just nu vet jag inte vad som händer, för jag såg precis att Centerpartiet har backat om marknadshyrorna. Eller jag menar den fria hyressättningen för nyproducerade lägenheter. Och för nyrenoverade lägenheter (och så småningom för alla, men det får vi inte prata högt om för det skulle bli en överraskning).

Det finns också andra som kan de här frågorna bättre än jag, så jag tänkte låta dem prata lite, men även om det är så verkar det finnas en del riktigt stora plot holes i den offentliga debatten kring detta. Kan det kanske vara för att många som skriver/pratar om det själva har en hög eller åtminstone ganska bekväm inkomst och bor i bostadsrätter och därför inte har koll på verkligheten för många av oss som skulle drabbas? Kanske är det för att det finns en utbredd fobi mot allt som luktar vänster?

För visst känns det som att det finns nästan en desperation i hur Vänsterpartiet hela tiden måste nedvärderas, misstänkliggöras och oskadliggöras i all offentlig debatt? Nästan som att deras ideologi skulle kunna utgöra ett verkligt hot mot den enda vägens nyliberala politik om folk börjar ta dem på allvar.

Men om vi bortser från partipolitiken en stund… Här är några saker som många verkar glömma/ha svårt att förstå/inte bry sig om:
– Det är inte “betalningsvilja” som hindrar folk från att betala en hyra som kanske går upp med 40% jämfört med hur det ser ut idag. Många av oss har helt enkelt inte råd. Vi har inte tillräcklig hög inkomst, inget undanlagt kapital, ingen möjlighet att plötsligt välja att tjäna mycket mer pengar. Har man ett par tusen kvar varje månad efter att hyra och andra nödvändiga räkningar är betalda så är det inte så lätt, och de som verkar tro det har antagligen inte behövt räkna i huvudet när de går och handlar mat för att veta vad de har råd med.
– Samma sak spelar in i “valet” att bo i hyresrätt istället för bostadsrätt, för den som tror att det kunde vara en utväg. För att kunna ta lån behöver man en viss nivå av inkomst. Och äger man en lägenhet stängs man ute från en del sociala skyddsnät. Om man ser det som en sista men kanske nödvändig utväg att söka försörjningsstöd så får man inte äga en lägenhet.
– Det verkar också finnas någon utopisk tro på att om man inte kan betala hyran så kan man flytta till något billigare, men det är svårt nog att hitta redan nu, och kommer inte direkt bli lättare om alla hyror går upp.
– Att tvingas flytta från sitt hem är inget som någon vill. Det gäller även de som tvingas på grund av ekonomiska orsaker.

Nu när jag skriver detta förstår jag inte riktigt varför jag behöver säga sådana här självklarheter, men jag har också träffat folk som inte verkar kunna förstå att det finns de som har ekonomiska problem helt enkelt bara genom att försöka leva.

Dan Hallemar skrev en rätt bra text i Expressen om den historiska kampen kring hyresrätterna. Nu är den artikeln typiskt nog låst, men här är några citat:

En av de viktigaste sociala rörelserna i Sverige i början på 1900-talet var den som kom från hyresgäster som blev vräkta från sina hem. I församlingarna på Södermalm i Stockholm vräktes vid den här tiden i genomsnitt 600 människor från sina bostäder varje år. Detta på grund av att hyressättningssystemet var helt fritt, utsattheten enorm.
1917 röstade riksdagen med bred majoritet fram hyrestegringslagen och besittningsrätten. Beslutet garanterade hyresgästerna en högsta hyra samt att den som hade en bostad skulle få behålla den. Alla hyreshöjningar skulle godkännas och alla uppsägningar skulle kontrolleras av kommunala hyresnämnder. Hyresregleringen upphörde 1923 mitt under en kraftig lågkonjunktur. De hade setts som tillfälliga krisåtgärder. Hyresgästerna var åter lämnade till fastighetsägarnas godtycke.

(…)

Hyresrätten blev det viktigaste medlet för att uppnå [en generell bostadspolitik som skulle höja alla medborgares bostadsstandard, även de med dålig ekonomi], genom de allmännyttiga bostadsbolagen. Tillsammans med den unika – och fram till 1969 priskontrollerade – bostadsrätten började den sociala bostadspolitiken formas.
De senaste trettio åren har man gjort vad man har kunnat för att vrida klockan tillbaka till den glödande askans år 1923.

För det finns också en oerhörd kraft – ja ilska – i att bostadsfrågan börjat formuleras, precis som då. Den har ofta tagit form som aktivism, som den rörelse mot utförsäljningen av hyresrätter som Nooshi Dadgostar drog i gång 2012 under parollen ”Alby är inte till salu”.
Det här är en kamp som förs över hela Europa.

(…)

Tänk om alla vi som bor i hyresrätt inte är det statarboskap som ni trodde att vi var, tänk om vi också har hem som vi vill bo kvar i, tänk om vi inte är en del i en möjlig flyttkedja som ni funderat ut utan länkade till den plats som vi bor på. Trots att vi inte äger det hem som vi varje dag låser upp dörren till?
Tänk om det hemmet, den nyckeln – den idén om ett hem för oss som aldrig hade råd att vara kvar på den där marknaden – också är ett samhälles idé om att de som inte har råd, de unga, de nyskilda, de som just kommit hit, de som pensionerats med låg pension ska ha råd med en bostad.

Sedan har vi de partipolitiska turerna i riksdagen de här senaste dagarna. Tror det finns en rätt bra sammanfattning på Erik Wiklunds blog. Han pratar om partipolitiska kompromisser och ännu några blinda fläckar som kan bero på hur olika politiker ser på sin yrkesroll:

Den här eliten har så klart också sina företrädare i Sveriges riksdag. Partier för vilka politiken inte finns till för alla oss som lever i samhället, utan för att upprätthålla vissa ekonomiska logiker och transaktioner. Det är det här som gång på gång kallas “förnuftigt” och “balanserat”, det är det här som är “mitten” och att vara emot det är att vara en orealistisk drömmare. Ingen socialdemokrat skulle formulera sin politiska vision på det här viset, men de kan samtidigt inte föreställa sig någonting annat. Striden om marknadshyror sker mot bakgrund av nya skandaler och avslöjanden kopplade till den djupt impopulära men i hög utsträckning politiskt döda frågan om rätten för privata företag att tjäna pengar på vård, skola och omsorg. Den här rätten för en liten elit att ta för sig av resurser som tillhör det gemensamma och samhällets mest resurssvaga är så klart den centrala komponenten både i vad liberaler försvarar med vinster i välfärden, och i vad de kämpar för med marknadshyror. Med stor möda förmåddes Socialdemokraterna förra mandatperioden att presentera ett förslag på hur vinsterna skulle kunna begränsas, men efter Januariavtalet står Vänsterpartiet ensamt i den striden.

Frågan nu är väl vad det innebär att januariavtalet ska omförhandlas, för C lär ju vilja ha något annat i utbyte nu när de inte fick detta. Som typ inskränkt strejkrätt eller slopad LAS eller något annat sätt att spotta oss i ansiktet. Tur att S aldrig skulle gå med på något av det. För det skulle de väl inte? Eller?

Eller?

Leave a Reply

Your email address will not be published.